Sitter i soffan, där jag har suttit större delen av den här veckan. Samma tv, samma röda vägg, samma katt som kommer och går.
Jag har knappt sett röken av min sambo den här veckan. Jobbet är så jäkla viktigt i livet, för att få in pengar för att kunna betala hyran, så vi inte blir hemlösa. Men så viktigt kan det inte vara att man måste jobba till 22 på kvällarna. Eller?
Ok, jag är i en helt annan bransch, men jag kan ändå inte ens förstå en millimeter av hans bransch.
Ok, jag är väl lite känslig just nu efter en vecka i isolering. Men nu börjar jag tröttna en aning.
Jag har tur att det finns vardagsänglar i mitt liv, som ikväll när Tin (stallägaren) ställer upp och tar min kvällsfodring. Tack tack tack!
Men helst av allt skulle jag vilja att någon kom och räddade mig från min isolering. Tog mig ut i friska luften, vi kunde sitta och dricka en kopp kaffe och bara glo på folk, eller gå i en galleria och glo på folk och kläder.
Jag har inte varit utanför det här huset på 3 dagar. På tok för länge.
Så, vem är min riddare i skinande rustning som kommer och räddar mig. Det duger du kommer på en åsna i slitna jeans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar