Åldersnoja? Verklighetsflykt?

Jag har gått i terapi. I över 20 timmar.
Ändå upplever jag inte nån större förändring.
Jag söker fortfarande efter en känsla av sammanhang. Som att jag fortfarande inte hittat rätt.
Nu sitter jag o letar efter sista minuten resor till varmare ställen samtidigt son jag vid 34 års ålder letar efter den rätta utbildningen. För jag måste väl hitta rätt nångång? Eller är det bara så "lätt" att man bestämmer sig för att vara nöjd och att man duger i det man gör.
Jag är inte så säker på den saken. Efter 7 år är jag trött på att inte vara just det. Men samtidigt är jag less på att hela tiden vela och leta efter annat.
Här och nu är ju inte alltid så underbart. Som fighter om kläder på morgonen, om telefonsamtal med tydliga direktiv i slammrande kollektivtrafik, innan man ska boosta upp sig själv inför en dag fylld med att försöka boosta upp andra. Sett ur det perspektivet är jag inte förvånad att jag vid dagens slut upplever mig som en urvriden trasa.
Svammel svammel svammel.
Jag åt precis en godis. Nu känner jag mig ännu sämre...

Ett gott skratt

Imorse tog jag fram köttfärs ur frysen då dottern önskade sig spagetti o köttfärssås till middagen. Glad i hågen stekte jag lök, morötter och sparris i lite olja. Sen la jag ner köttfärs i pannan. Undrade lite över färgen o tyckte det var synd att katten inte var inne för en provsmak. Då "färsen" aldrig antog en gyllene färg började jag ana oråd på riktigt. Det var ingen köttfärs. Det var en rödbetsrisotto... Och sista gången nåt åker in i frysen utan märkning.

2014

2014 har precis börjat. Och min vision för året kvarstår: Det ska bli ett bra år!! Prioriteringar: MIG Jag ska lära mig att säga nej till saker som ev gör att min egen vilja får stå tillbaka. Jag ska sätta familjen i fokus, bygga på relationen och spara mina krafter till att orka umgås med Junia och hitta på saker. Övriga prioriteringar är kosten, men även där faller det under att prioritera mig själv. Just nu experimenterar jag med SCD (slow carb diet) och relativt låg träningsnivå. Ska ha effekter på det psykiska oxå, vilket känns passande. 2 veckor in i detta känns det som att det kan gå vägen. Bygga bättre vanor och förbättra relationen till min kropp. Stöttepelare är en ev coach, första mötet blir idag. Så återkommer ev om det går vägen. Annars har jag kvar psykologen på feelgood som fortsatt stöttar mig på vägen tillbaka till arbetet. Just det, arbete. En av livets stora delar. Jag är på väg tillbaka. Ska träffa min chef imorgon och försöka planera hur min återgång ska se ut rent praktiskt. Jag vill kunna ha det på mitt sätt, kunna styra och kontrollera, på gott och ont. Men jag vill vara enig med chefen om hur det ska gå till, så att vi vill samma sak när det avgörande mötet blir på fredag. To be continued om det helt enkelt. Jag gick en kurs i gymnasiet under fritt val, Lär känna dig själv. Så här i efterhand var jag nog inte förtjänt av det VG som jag fick. För idag, 33 år gammal så undrar jag vem jag egentligen är...

Nytt kök kräver lite inspiration.