Åldersnoja? Verklighetsflykt?

Jag har gått i terapi. I över 20 timmar.
Ändå upplever jag inte nån större förändring.
Jag söker fortfarande efter en känsla av sammanhang. Som att jag fortfarande inte hittat rätt.
Nu sitter jag o letar efter sista minuten resor till varmare ställen samtidigt son jag vid 34 års ålder letar efter den rätta utbildningen. För jag måste väl hitta rätt nångång? Eller är det bara så "lätt" att man bestämmer sig för att vara nöjd och att man duger i det man gör.
Jag är inte så säker på den saken. Efter 7 år är jag trött på att inte vara just det. Men samtidigt är jag less på att hela tiden vela och leta efter annat.
Här och nu är ju inte alltid så underbart. Som fighter om kläder på morgonen, om telefonsamtal med tydliga direktiv i slammrande kollektivtrafik, innan man ska boosta upp sig själv inför en dag fylld med att försöka boosta upp andra. Sett ur det perspektivet är jag inte förvånad att jag vid dagens slut upplever mig som en urvriden trasa.
Svammel svammel svammel.
Jag åt precis en godis. Nu känner jag mig ännu sämre...