Jag kom precis hem efter ett fackligt möte.
Då hittade jag Ada på köksstolen. Så jag satte mig på golvet bredvid och kelade med henne i en kvart. Hon spann!!! Och hon varken fräste, spottade eller morrade. Så jag tänkte att hon kanske ätit en god lunch (dvs Nikkolina). Men nej då, hon hade bara sovit så pass gott och länge att hon glömt bort Nikkolinas existens. Men en hel kvart kunde vi mysa i köket innan pipandet (från Nikkolina) satte igång. Och då började fräsandet, spottandet och morrandet.
Men jag väljer att ta det som ett framsteg mot acceptans av den lilla kattflickan.
Nu sitter jag i soffan och myser med Nikkolina, som troligen är leksugen, men den biten får husse ta hand om när han kommer hem.
Ska ta och göra mig en kopp te och sen fortsätta läsa om Venedig. Eller så kanske jag ska planera lördagens middagsbjudning... Eller kolla på ett avsnitt av House...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar