Den här ilskan och ett nästintill förlamande tempramentet som smygit sig på mer och mer. Det är så jävla jobbigt.
Jag trodde att jag var ute på andra sidan. Men när jag dyker ner i en sörja av ilska så känns det som jag är tillbaka på ruta ett. Tålamodet tryter. Jag borde klara av en kväll ensam med Junia utan att behöva känna detta. Men jag blir så besviken på mig själv varje gång. Eller besviken på "sjukdomen" (wtf?).
Sen som en rejäl ilskefinal blir det ett jäkla liv mellan mig o D när han väl kommer hem. Och jag vet inte om det är på riktigt eller bara mitt huvud som ställer till det.
Skulle gärna dela detta med någon annan, men det är ensam situation.
Jag har svårt att svara på frågor om hur jag mår, är det bättre?
Jag har aldrig varit i denna situation förrut och det är inte jag som har svaren på detta. Eftersom det är en maktlöshet som genomsyrar denna svacka eller "sjukdom". Jag har inte kontrollen och det är läskigt och ovant. Jag har lagt mitt öde i feelgoods händer.
En annan sak är att jag inte vet hur detta kommer påverka min framtida karriär och det känns oerhört skrämmande. Men det är en annan dags besvär.
Nu ska jag försöka skaka av mig denna rastlöshet i kombination med ogrundad ilska. Kanske sömn är en bra grej att ladda om med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar