Snart är det dags för mig att klä mig i landstingets opassliga "kläder" och inta yrkesidentiteten. Hur lätt kommer det vara efter ett år borta från arbetsmarknaden???
Tack och lov att jag läste kursen i idrottsmedicin, så jag åtminstone kommer ihåg en muskel eller två, kanske nån funktion oxå.
Nu har jag ju två "patienter" i familjen som jag behandlar med akupunktur, så sticket borde sitta. Men det kändes oxå lite ringrostigt häromdagen. Tur att det finns specifika beskrivningar på var nålen ska sitta.
Värre är det med annat. Men det löser sig när jag väl är på plats. Åtminstone inbillar/intalar jag mig det.
Jag kommer ihåg i somras när det var hett till förbnannelse, jag kunde knappt lämna soffan och den evigt ammande Junia för att svalka mmig med ett glas vatten. Då önskade jag mig åter i arbete. Till rutiner, kollegor, det sociala i att fika. Så det var ju inte själva jobbaet i sig som jag ville ha. Men nu, när det endast återstår en månad till heltidsarbete känns den tiden långt långt borta. Nu har jag ett aktivt, socialt liv med 5 underbara mammakompisar och deras gullungar. Nu vill jag inte alls att tiden tickar på och det inrutade arbetslivet ska komma närmare.
Jag tror inte alls att jag är ensam om detta.
Men nu ska jag inte sitta här vid datorn och uggla, nu ska jag passa på och verkligen njuta av tiden med Junia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar