Idag har jag spenderat större delen av dagen på ett demensboende som behöver hjälp. För att vara helt ärlig behöver hela länet hjälp i sitt handhavande av äldreomsorgen. Jag går in som konsult-sjukgymnast 2 timmar i veckan, för 80 boende. Vilket inte ger så många minuter per boende. Känns lite sisådär och ger mig inte suget att satsa på en kommunal karriär i Örebro.
Arbetsterapeuten (AT) är ensam i sin tjänst och jag beundrar att hon orkar vara kvar. Speciellt som hon i stort sett är ensam i det rehabiliterande tänket. Jag upplever det ibland som att den övriga personalen inte vill vara där och inte ar känslan för vad värdighet för dementa innebär. Men det är ju enbart en känsla jag har, så mina spekulationer är inte allena rådande.
Eftersom det är ett nystartat boende finns det inte fungerande rutiner och allt man gör är trögarbetat.
Men men, som man tycligen brukar säga, ge det ett år för att komma på fötterna, dvs 8 måander kvar... Men hur ska det bli när en stor del av personalen ger upp och slutar. Nu velar AT oxå om hon ska vara kvar eller inte.
Nog tjatat om jobbet. Ikväll har över 2 timmar spenderats till att plugga ikapp 3 veckors italienska. Och jag lyckades tom plugga förbi där vi är idag. Känns bra.
Nu ska jag slappa framför tv´n och kolla på de desperata husfruarna, eftersom reklamen lyckades locka mig till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar