I lördags släppte jag ut Ada för första gången i nya huset. Då hade vi varit på en promenad i koppel och spanat in omgivningarna. Så klockan 10 i lördags morse gick hon glatt ut. Och sen dess har vi inte sett till henne. 3 ½ dygn senare börjar jag bli jävligt orolig. Känns inte alls bra. Jag har varit ute och ropat efter henne och skramlat med matskålen. Jag gick en sväng i skogen ovanför vårt hus. Men ingenstans är katten. Fy fan vad jobbigt.
Imorgon ska jag göra lappar på jobbet och sätta upp i området, och ringa till polisen och anmäla henne försvunnen. Hon har tidigare varit borta som längst 1- 1½ dygn, så därför känns det här som tortyr.
3 kommentarer:
Usch! Jag vet hur det känns =( När Asrael var borta i tre månader precis innan Armica föddes mådde jag pissdåligt. Och varenda gång någon frågade om han kommit tillbaka fick jag bita mig i tungan för att inte börja gråta.
Hon kommer att dyka upp snart! Hungrig och superkelig =J
Jag hoppas att du har rätt, just nu känns det jobbigt och väldigt ledsamt. Har ropat och letat och grinat i flera dygn nu. Men lik förbannat så är det tomt på uteplatsen... Får hoppas att hon är på en jäkla upptäcktsfärd här i Kallhäll.
Inte kul.... :(
Har ni flyttat till hus!? Jag har ju missat lite så jag ska kolla igenom din blogg efter lite bilder ;)
Skicka en kommentar