Jag har gått i terapi. I över 20 timmar.
Ändå upplever jag inte nån större förändring.
Jag söker fortfarande efter en känsla av sammanhang. Som att jag fortfarande inte hittat rätt.
Nu sitter jag o letar efter sista minuten resor till varmare ställen samtidigt son jag vid 34 års ålder letar efter den rätta utbildningen. För jag måste väl hitta rätt nångång? Eller är det bara så "lätt" att man bestämmer sig för att vara nöjd och att man duger i det man gör.
Jag är inte så säker på den saken. Efter 7 år är jag trött på att inte vara just det. Men samtidigt är jag less på att hela tiden vela och leta efter annat.
Här och nu är ju inte alltid så underbart. Som fighter om kläder på morgonen, om telefonsamtal med tydliga direktiv i slammrande kollektivtrafik, innan man ska boosta upp sig själv inför en dag fylld med att försöka boosta upp andra. Sett ur det perspektivet är jag inte förvånad att jag vid dagens slut upplever mig som en urvriden trasa.
Svammel svammel svammel.
Jag åt precis en godis. Nu känner jag mig ännu sämre...
tisdag 21 oktober 2014
Åldersnoja? Verklighetsflykt?
fredag 14 februari 2014
Ett gott skratt
Imorse tog jag fram köttfärs ur frysen då dottern önskade sig spagetti o köttfärssås till middagen. Glad i hågen stekte jag lök, morötter och sparris i lite olja. Sen la jag ner köttfärs i pannan. Undrade lite över färgen o tyckte det var synd att katten inte var inne för en provsmak. Då "färsen" aldrig antog en gyllene färg började jag ana oråd på riktigt. Det var ingen köttfärs. Det var en rödbetsrisotto... Och sista gången nåt åker in i frysen utan märkning.
onsdag 22 januari 2014
2014
tisdag 19 november 2013
Jobbpeppen...
Is that a word? Vet ej!
Hade möte på jobbet med chefen idag. Gick bra! Kände ett sug av att vara tillbaka där. Hade lust att gå och jobba. Sen vet jag att det till stor del beror på att jag är sugen på den sociala delen av arbetet. Samt att jag vill ha friskstämpeln i pannan nu.
Dagen är en bra dag!!
onsdag 13 november 2013
Memory
Jag tror att jag har raderat några månader i minnet. På ett sätt har tiden stannat i minnet av en skrikande grön soffa i ett lunchrum. Har precis klivit av ett plan från Dublin med massor av skoj och upplevelser i bagaget. Men sen stannade livet av. Fast det samtidigt rusade snabbare än någonsin.
Idag vet jag inte vad jag har gjort av den tiden. Kan knappt komma ihåg gårdagen. Hur ska jag då komma ihåg månader?
Dagarna plöjer vidare. Fake it til you make it är mitt motto när jag lämnar hemmet. Tar på mig en social mask och levererar. Sen är energin slut och slitet kostar på.
Men jag räknar ner nu. Snart ska jag leva, på riktigt, utanför min bubbla.